Tankar om personlig utveckling, medarbetare och ledarskap

När jag ser tillbaka på alla de olika kurser jag själv har genomgått under åren som chef är det smått tragikomiskt att så många av dem lägger så stor vikt på att jag som kursdeltagare ska lära mig att leda andra människor och att så lite av innehållet handlar om att jag, först och främst, måste kunna leda mig själv för att å bästa sätt kunna leda och samverka med andra.

Det är tydligt att det i allmänhet saknas kunskap om att jag, som en människa i en grupp, måste våga se och förstå mina egna reaktioner, styrkor och svagheter för att kunna förstå, hantera och till fullo samverka med de människor jag har, som vi alla har, runtomkring oss på våra jobb.

Det var först när jag efter en kurs i personlig utveckling som jag, (förutom att må så mycket bättre, oroa mig så mycket mindre och skratta så mycket mer) upptäckte att jag blivit en bättre ledare och att jag de facto kunde effektivisera mitt arbete när jag till exempel slapp konflikter att styra upp, ömma tår att parera och skitprat som tömde mig och alla runt omkring på energi.

Jag såg tydligt att de rädslor jag bar på, som jag dessutom inte trodde fanns, försvann. Och att jag med mod och tillit började ta för mig och ta större steg vilket i sin tur ledde till fler och bättre resultat. Jag började förstås praktisera mina nya lärdomar på mina medarbetare, men såg också vinster med att de gavs möjligheten att göra samma resa som jag och på egen hand upptäcka saker om sig själva, om sina medarbetare och om mig som chef (!).

Personlig utveckling bland mina medarbetare är dels ett sätt att bygga upp alla dessa olika individers ”jag” genom att arbeta fram en praktisk ”verktygslåda” att plocka ur när man helst behöver. I pressade situationer, vid stora förändringar, i samarbete med andra och när det krävs lite extra. Men det är även en förebyggande åtgärd för allt det som kan hända och händer på en arbetsplats och i en arbetsgrupp. En sorts ”riskeliminering”.

Det är ju egentligen enkelt. Om vi arbetar bort hinder i vägen för vår dagliga kommunikation och samspel, var och ens rädslor för att göra fel, var och ens misstanke om att inte duga som just han eller hon är. Inklusive varje medarbetares oro för att jag som chef eller dess medarbetare inte ska förstå att de göra sitt allra bästa och lite till. Om varje individ i min grupp, varje medarbetare, själv lär sig hantera sina olika reaktioner och mer eller mindre svåra utmaningar, så flyter vårt gemensamma jobb, vårt uppdrag, så mycket smidigare.

Med andra ord, att ge medarbetare möjligheten att genomgå ett personligt utvecklingsprogram har för mig varit de mest välinvesterade och välanvända kronor en kompetensutvecklingspott kan ge. Helt krasst ett strategiskt viktigt steg för mig som ska leda arbetet mot våra mål men även praktiskt och konkret för gruppens vardagliga arbete och förstås för individen, på resan genom livet.

Alice Bah Kuhnke